Stölden av det värdefulla föremålet ägde rum i onsdags vid 15-tiden, men upptäcktes av personal först i går. Enligt polisen ska en man ha kommit in i butiken och bett att få titta på ett par ringar. Vid något tillfälle när butiksbiträdet inte haft full uppsikt ska han ha bytt diamantringen mot en egen ring och därefter lämnat butiken. Ringens värde uppskattas till mellan 35 000 och 40 000 kronor.
– Vi har säkrat vissa spår som vi jobbar med. Mer än så vill jag inte säga i dagsläget, säger Percy Nilsson, vakthavande befäl vid Kronobergspolisen.

– Jag är jätteglad att det kom 170 betalande. Med det väder som var är jag jätteimponerad över de som var där. Jag hade nog själv dragit mig för att åka dit.

Hur stor blev den ekonomiska smällen?

– Smäll är fel att säga. Det gick inte runt, trots att alla artister spelade gratis. Vi tar igen det på ett par onsdagsarrangemang och vi har en liten buffert. Men vi får tänka igenom det lite och kommer nog att göra en del förändringar till nästa år.

Inget förköp och ett program med okända artister. Då blir ni väldigt väderberoende...

– Ja, så är det. Men vädret är alltid betydelsefullt. Å andra sidan kommer folk till Muskelrock oavsett vädret, för att den lockar nördarna. Men tanken med Tyrolen Lever är att vara en folkfest som lockar en bred publik, och det gjorde den. Det var många 50-60-åringar som var kvar tills vi stängde. Rent praktiskt fungerade allting bra och musikaliskt tycker jag att det var väldigt lyckat.
Little Marble, två unga tjejer från Norrköping, som är ute på en veckolång turné hade inte ens några tröjor med sig. De fick sitta och värma sig i cirkusvagnen. Och det ryska rockabillybandet Diamond Hand hade åkte hela vägen från Moskva – i t-shirts.
– Det gick runt och huttrade i regnet så vi skaffade lite filtar till dem, berättar Nils Hector.
– När man lever ett dygn i ösregn får man kämpa för att hålla sig vid liv. Det är tur att vi har tak över alla scener och för dem som lyckades hålla sig torra om fötterna var det nog inte så farligt.

Efter Muskelrock, Bluesfest, Världsmusikfestival och Tyrolen Lever är det den 6-8 augusti Blädingefestivalen i Tyrolen.
– Ja, det var en tjej som var på Tyrolen De Luxe och gillade det så mycket att hon ville göra en egen festival. Men det är alltså inte vi som håller i den. Fyra egna festivaler på en sommar har varit för mycket, vi har inte riktigt lyckats ro iland allt med marknadsföring och sånt. Jag tror att det är så vi måste göra, att vi lånar ut stället till utomstående arrangörer, säger Nils Hector.

"Jag kan förstås som radikal också med mitt långa hår, höga klackar och smink – ett utseende som jag vill ha för att uttrycka var jag kommer ifrån, hur jag växte upp."
- Aktivist i Vi är misfits!

Ända sedan den gången jag gick på föreläsning på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg i högklackat har jag känt att det finns "bra" och "dåliga" feminister. De brännande blickarna på mina fötter när jag klick-klackade fram längs korridorerna fick mig att förstå: jag tillhörde kategorin dålig.
Min nyfunna och bräckliga feministiska medvetenhet fick sig en törn. Och trots att åren gått och klackarna bytts mot tygskor kvarstår en gnagande tanke: varför kan vi inte komma överens?
I det queerfeministiska manifestet Vi är misfits! har författarna E. Sandström Lundh och C.E. Fielder rest över hela USA och intervjuat queeraktivister. Många av dem talar om att göra motstånd mot assimilering. De lever precis som alla andra under samhällets tryck att rätta in sig i leden men väljer att stå emot. I deras ögon blir de som faller för trycket sellouts, svikare. Om alla hade stått emot hade det blivit enklare, friare. Författaren skriver: "[f]ör mig handlar det om den större samhällsnormen som jag vill åt och synliggöra och inte vika mig inför. Att orka, våga stå för det en tror på." Som representant för den större samhällsnormen symboliserar man allt det aktivisterna försöker ta avstånd från. Och när jag spatserade in på Kvinnofolkhögskolan tog sig symbolen in i deras eget vardagsrum.
Motsättningarna handlar också om gruppidentitet, om den vi-känsla som uppstår i separatistiska sammanhang. Attributen, det vill säga kroppsbehåring, frisyr, kläder, kroppsspråk, blir uttryck för denna samhörighet. I sin avhandling Passionerad politik – Om motstånd mot heteronormativ könsmakt skriver sociologen Catrin Wasshede bland annat om feministisk separatism. Hon har kommit i kontakt med den krets som hänger på Kvinnofolkhögskolan och skriver att ett eget kollektiv handlar om att kunna vara sig själv och slippa bli ifrågasatt. Man skapar ett kollektivt vi eftersom människan är beroende av andras erkännande för att kunna existera. Eftersom detta erkännande inte ges i tillräckligt stor utsträckning till icke-heterosexuella blir behovet av egna rum större än det blir för personer som sanktioneras av dominerande diskurser.
Poängen med feministisk separatism är att skapa ett utrymme där kvinnor kan mötas och finnas till utifrån sina egna behov. Wasshede citerar Sarah Lucia Hoaglands For Lesbians Only: To withdraw or seperate is to refuse to act according to the systems rules and framework and thereby refuse to validate its basic values. Men om gruppen blir för tight och homogen kommer vissa röster och uttryck tystas ner, mångfald och olikhet blir ett hot mot samhörigheten och människor som sticker ut blir ovälkomna element. Det är alltså genom nya gränsdragningar som kollektivet uppstår. Wasshede skriver att ju mer hotad en grupp känner sig desto mer arbete måste den lägga ner på att bevara sina gränser, exempelvis genom att exkludera de som de inte gör det rätta. Att klampa in på Kvinnofolkhögskolan med klackar blir att bryta deras sanktionering och hota deras vi-känsla.
Feministisk aktivism handlar om att göra motstånd mot normativitet och hitta alternativa sanningar. En av intervjupersonerna i Wasshedes avhandling liknar utvecklingen vid att lära sig att inte läsa på något sätt. Det handlar om att bryta ner processer och beteenden som sker mer eller mindre automatiskt. Detta görs till stor del genom den egna kroppen. Genom strategiskt användande av kläder och andra synliga attribut som gester och röstläge försöker man utmana rådande normer och praktiker kring kön och sexualitet.
Motidentifikation till vad en av Wasshedes intervjupersoner kallar vanlig heterobrud är ett genomgående tema. Feminint kodade beteenden som att sminka sig, blåsa håret och klä sig i tajta kläder anses reproducera kvinnoförtryckande strukturer. Wasshede skriver att aktivisterna kan visa upp traditionell femininitet men då krävs ett ironiskt grepp, man kan till exempel kombinera strumpbyxor med håriga ben. Mina klackar accepterades inte men om de hade kombinerats med till exempel gubbiga tubstrumpor eller ett rakat huvud hade det kanske sänt ut ett annat budskap. Kontrasterna blir intressanta, det finns något subversivt över en person med orakade armhålor och prinsessklänning.
"Identiteter ger inte bara möjligheter, de är också tvingande." Wasshede skriver att normmotstånd inte på något sätt innebär normlöshet utan leder till nya normer, exklusioner och gränsdragningar. På detta sätt uppstår ständigt nya motsättningar. Varför är vi så pigga på att söka skillnader snarare än likheter?
I ett skede av feministisk backlash är det viktigare än någonsin att se bortom olikheterna och blicka framåt. Men feminister är i dessa tider en brokig skara, det finns likhetsfeminister, radikalfeminister, socialfeminister, ekofeminister, queerfeminister, liberalfeminister, särartsfeminister, glamourfeminister, och många fler. I vårt ultraindividualistiska 2010-tal finns en klick för varje smak, feminismen är numera nischad.
Men det finns en gemensam nämnare, grundbetydelsen av begreppet feminist.
En feminist är en person som anser:
1. att kvinnor är underordnade män?
2. att detta förhållande bör förändras
Medlen och uttrycken må vara olika, men feministiskt motstånd handlar om förhållningssätt, om sätt att se, inte om vilka skor du har på fötterna eller hur du väljer att styla ditt hår. Som intervjupersonen Mattilda/Matt säger i Misfits! "[e]n queer agenda eller identitet är ett perspektiv och en plats att börja på, inte ett mål i sig."
CECILIA KÖLJING
är frilansjournalist och genusvetare som regelbundet skriver artiklar och litteraturkritik i Smålandsposten.

Det är det privata vårdföretaget Omsorg Linneryd som i samverkan med kommunen nu ska skaka liv i stationshuset, allt under namnet ”Mötesplats stationen”.
Stora delar av bottenvåningen hyser i?dag en loppmarknad med allehanda grejer, husgeråd, prydnadssaker men också kläder. Ett provrum är inrett. I huset kan man också dricka en kopp kaffe. Verksamheten sköts av en anställd samt boende inom Omsorg Linneryd.
– Med detta öppnar vi upp vår verksamhet mot samhället och våra boende kan få arbetsuppgifter, personer som har svårt att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden, säger Michael Karlsson föreståndare vid Furuvägens gruppbostad.
Han säger att det från kommunens sida varit viktigt att stationen hålls bemannad så många timmar om dygnet som möjligt, inte minst för att förhindra skadegörelse.
Stationen fungerar som en väntsal för bussresenärer. Tidigare har toaletterna varit försedda med myntlås vilka nu är borttagna för att öka tillgängligheten.
– Tätare städintervall än tidigare har medfört att stationens toaletter nu tävlar om att vara landets renaste offentliga toaletter. Det är i alla fall målet, säger Michael Karlsson.
Han påpekar att länstrafikens informationsmaterial är i bedrövligt skick, busstidtabellen utomhus går knappt att läsa. Han hoppas på snabb bättring.
När Smålandsposten besöker stationshuset arbetar Christina Klamand och Lena Pettersson.
– Vi har fått loppisgrejer av Lions för att ha något att starta med. Folk ska också få lämna in saker som de vill ha sålda, säger Christina Klamand och visar runt i lokalerna som består av ett antal mindre rum.
Lena Pettersson säger att hon trivs hyfsat med sitt arbete på stationen.
– Helst skulle jag vilja arbeta på restaurang.
Det planeras även för uppträdande av olika slag, exempelvis musik eller teater.
– Det ska vara ett livligt ställe, säger Klamand.
Hon vill också att det ska finnas informationsmaterial, exempelvis turistbroschyrer, att hämta på stationen.
– Så vi kan hjälpa turistbyrån lite.
– Vi tar gärna emot fler idéer om vad vi kan använda stationen till, säger Michael Karlsson.

Det är fem kommunala kraftbolag däribland Veab som tillsammans med konsultföretaget Bizcat i Nässjö lyckats etablera ett samarbete med två engelska kommuner och en kanadensisk stad. Där finns i?dag ingen fjärrvärme alls men istället stora planer för framtiden.
Från Sverige ska de få stöd i förstudier och under utbyggnaden av framtida fjärrvärmenät.
– För vår del handlar det om personalutveckling, att ge medarbetare möjlighet att arbeta internationellt och ge lite vidare vyer än Växjö, säger Lars Erhlén som tror att två tre av hans anställda kan få chansen att ge sig ut under kortare perioder. Inte en oviktig möjlighet vid rekryteringar och när nya ingenjörer ska lockas till branschen.
Och han skickar i så fall ut medarbetare med stora kunskaper och goda erfarenheter. De icke existerande näten i de engelska kommunerna och den kanadensiska staden ska jämföras med den 90-procentiga fjärrvärmeanslutningen som finns i Växjö. Nästan 100 procent av flerfamiljs-husen och 70 procent av villorna ger en ganska liten marknadsandel kvar att bearbeta. I Växjö handlar framtiden inte så mycket om ny ledningsdragning och expansion utan i?stället om utvecklingen av ny teknik, här byggs istället för fjärrkyla och planeras för nya produktions­anläggningar.
Den nya internationella affärsmodellen prövas nu i pilotuppdragen men Lars Erhlén tror att många fler kommer att följa, men aldrig bli någon stor del av Veabs verksamhet.
– Det gick så snabbt att sluta avtal med de här tre att det antyder att det finnas ett stort intresse. Kan vi sen få en öppning i Kanada kanske det går i USA också och då är plötsligt marknaden oändlig. Där finns så mycket skogsråvara som inte tas omhand. De står på sätt och vis på noll och ska göra samma resa som oss.

Ett företag måste kunna lita på stat och kommun vid en upphandling. Men så förhåller det sig märkligt nog inte längre när LOU, lagen om offentlig upphandling, tillämpas. Därför måste politiska beslut till för att ändra på detta.
Bakgrund: Regeringsrätten har nekat prövning i ett principiellt viktigt fall, som överklagats av oss på familjeföretaget MSE Weibull AB i Älmhult. Det var statliga myndigheten Försvarets materielverk (FMV) som i ett mycket sent skede avbröt en upphandling på många hundra miljoner kronor.
Företaget finns inom elektronikbranschen och tillverkar bland annat simulatorer för träning och övning. Kunder är försvaret här hemma och utomlands och den civila marknaden. Vi har 25 medarbetare och vi samarbetar också med stora företag i Europa och på andra håll i världen.
Simulatorerna används för träning för besättningar till stridsvagnar och pansarbandvagnar. På den civila marknaden tränas piloter, långtradarchaufförer och lokförare. Genom detta ökas säkerheten påtagligt, det är dessutom ett miljömässigt rätt grepp.
Försvarsminister Sten Tolgfors har i flera sammanhang betonat betydelsen av att svenska soldater har rätt utbildning och att deras säkerhet ska vara hög. Det är avgörande inte minst vid internationella uppdrag som i Afghani­stan. Efter att det konstaterats att kompetensen inom svenska försvaret för att manövrera stridsfordon 90 var för låg, vilket lett till flera olycksfall, genomförde FMV en riktad upphandling till MSE på simulatorer och utbildningssystem för flera militära fordon. Att ta fram offerten och underlaget kostade många miljoner och i ett mycket sent skede inför genomförandet avbröt FMV upphandlingen med motiveringen att det inte fanns pengar för att genomföra den.
Efter att förgäves under lång tid försökt komma till tals med myndigheten tvingades MSE att gå till länsrätten för att få saken prövad. Där vann vi på alla punkter. Men FMV överklagade till kammarrätten som godkände förfarandet. I domen sägs att en myndighet inte behöver ha resurser för att starta en upphandling om den tror sig om att få anslag beviljat senare.
Eftersom regeringsrätten nu nekat prövning står domen fast. Det är alltså tillåtet för en myndighet enligt LOU att starta en upphandling utan att ha anslag för detta. Men för företagen, särskilt de mind­re, är det stora värden som står på spel. Jag har lärt mina barn att inte gå och handla om de inte har pengar och det borde sannerligen gälla också för staten!
Politiker från alla partier säger sig vilja skapa bättre villkor för små och medelstora företag, det känns förstås bra. Men då måste detta också följas upp av politiska beslut. Vi kan inte leva med den osäkerhet som nu råder. Lagen måste därför ändras och det kan bara ske på politisk nivå.

– Så här gör ledningen för att undvika återanställningsrätt för uppsagd lagerpersonal. Vår uppfattning är att de medvetet väntat tills las-tiden löpt ut. De borde ha förstått att det fanns ett behov redan innan bemanningspersonalen togs in, säger Lars Jarslet, ombudsman på Handels i Växjö.
Men Ikeas lagerchef Pär Sundqvist har en annan förklaring till det plötsliga behovet av lagerpersonal.
– Redan i april planerade vi för semestern. Men då såg vi inget behov av att anställa några sommarvikarier. Personalstyrkan styrs ju av flödet. Uppenbarligen har försäljningen gått bättre än planerat, trots det vackra vädret, säger Pär Sundqvist.
Säkert är dock att den ordinarie personalen inte räckte till för att klara av sommarens lagerarbete ensamma. Då tog Ikeas lager kontakt med två bemanningsföretag som sedan tidigare har ramavtal med Ikea. Förra veckan började ett tiotal personer sin introduktionsvecka. Och nu är de igång med arbetet.
– Man kan ju fråga sig varför inte de som sparkats duger längre. Nu tvingas de, som varit lojala mot företaget, se sig bli ersatta av bemanningspersonal. De har inte fått någonting tillbaka och det är illa, säger Lars Jarslet.
Enligt Lars Jarslet planeras det redan för ytterligare tio vikarier från bemanningsföretag i sommar. Detta är en tendens som oroar de fackliga företrädarna.
– Risken är att bemanningsföretag kommer att användas mer och mer i fortsättningen. Och det är ingen positiv trend. Det skapar sämre villkor för de anställda som inte får någon trygghet. De kallas in för att jobba i en peak, och kastas ut när den är över, säger Lars Jarslet.
Det är oklart hur länge den första omgången bemanningspersonal får vara kvar på lagret. Men enligt lagerchef Pär Sundqvist är det endast en tillfällig lösning.
– Beroende på hur snabbt vi lyckas ta ikapp det vi ligger efter, kommer vi att låta personalen från bemanningsföretag vara kvar. Vi styr ju inte flödet själva, det gör kunderna. Men vi kommer ju inte att ha dem här längre tid än vad vi behöver, säger Pär Sundqvist.

Orderingången halverades när den ekonomiska krisen drabbade kunderna i slutet av 2008. Ägaren Hermanders i Tibro beslöt i januari 2009 att lägga ned Laio. Då hade företaget funnits i Hovmantorp sedan 1970 och fått flera lokala avknoppningar. Tillverkningen bestod av plåtdetaljer till belysnings-, flyg- och bilindustrin och Hermanders, med delvis liknande tillverkning, tog över 2004.
Sedan beslutet om nedläggning har Hermanders försökt hyra ut eller sälja lokalerna med hjälp av mäklare. Det handlar om 999 kvadratmeter produktionsyta, 180 kvadratmeter varmlager och 230 kvadratmeter kontor och personalutrymmen. Tomten är på 6?239 kvadratmeter och hela den fria ytan är asfalterad.
Fastigheten är värderad till 2,2 miljoner, men bjuds ut för 1,6 miljoner. Det är mindre än vad en del villor säljs för i Hovmantorp. Men just närheten till villor, fastigheten ligger i ett bostadsområde, begränsar användningsmöjligheterna.
– Det gäller främst buller. Laio hade en förhållandevis tyst produktion, säger mäklaren Pär Svanfeldt, på Svensk Fastighetsförmedling i Kalmar.
Han tror inte att företag som vill etablera sig i Kronobergs län väljer Hovmantorp före Växjö.
– Men för traktens företag, som kanske hyr lokaler, kan köp av Laiofastigheten vara intressant.
Enligt P ä r Svanfeldt är det också lokalt som intresset har varit störst. Några spekulanter har tittat på fabriken, men de har inte kommit till skott.
– Det kan delvis bero på att banker är väldigt försiktiga, säger Pär Svanfeldt.

Ett exempel med stort symboliskt värde är att Svenska spel slutar sponsra Medeltidsveckan i Visby. Svenska spel har länge varit huvudsponsor och bidragit med 400 000 kronor årligen. Med tanke på att Svenska spels huvudkontor ligger på Gotland och att storbolag vanligen tar sponsringsansvar i det lokala samhället tedde sig engagemanget naturligt.
Tyvärr är statliga Svenska spels beslut att inte sponsra kultur symptomatiskt för Sverige. Bara runt en procent av kulturen finansieras av sponsring. En stor del av orsaken ligger i skattregler som missgynnar sponsring till kultur och i stället styr pengarna mot idrotten. Oviljan att stödja kultur handlar således inte om att direktörerna skulle vara mer intresserade av golf än av litteratur. Bakgrunden är snarare politisk.
Ett företag som sponsrar allmännyttig verksamhet kan få göra avdrag på skatten. Dock måste bolagen bevisa att de får tillbaka en direkt motprestation. Kravet finns för att dra en gräns mellan sponsring och gåvor. Sådana är i Sverige - till skillnad från resten av Europa - inte avdragsgilla.
Bevisbördan ligger hos det skatteskyldiga företaget. När det handlar om idrott är det relativt enkelt att visa att man fått en motprestation för sina sponsorpengar. Reklamskyltar eller tryck på kläder och utrustning är typiska varianter.
För företag som valt att sponsra kultur är det svårare att få igenom avdrag. Skattverket är tydligt med att motprestationen inte får vara vad man kallar "goodwill" - sådan får man ju också av gåvor.
Men det är svårt för att inte säga kontraproduktivt av ett företag att kräva tydliga motprestationer av kulturen. Att sätta tryck på skådespelarnas dräkter eller låta körerna sjunga varannan reklam går ju på tvärs med kulturens egenart.
Ofta slutar en ansökan med att endast en liten del av samarbetet mellan ett företag och en kulturaktör blir avdragsgill. Det som inte har en direkt motprestation ses som goodwill och därmed gåva.
Skattereglerna är uppenbart orättvisa till idrottens fördel. Det är naturligtvis bra att svensk idrott får pengar från näringslivet. Men kulturen är också i behov av finansiering. Båda fälten är viktiga för folkhälsan, civilsamhället och demokratin.
I Sverige behöver vi fler exempel på företag som tar samhällsansvar och bidrar även till tillväxt av värden som inte nämns i kvartalsrapporterna. Ett allmänt uppskattande av företaget i den egna regionen borde vara ett lika legitim värde som VIP-biljetter.

Det är en märkbart nedstämt Daniel Jansson, vd för JD Conduct, som svarar i telefonen när Smålandsposten ringer honom. Det var inte det här han hade förväntat sig när han för fyra år sedan tog över Balders hage och strax efter köpte ett annat legendariskt dansställe, nämligen Kullaberg i Överlida, mellan Kinna och Gislaved. Samtidigt tror han i dag att det var just det, att satsa på två dansställen på en gång, som bidrog till en ohållbar situation.
– Det var ett misstag att köpa två ställen. Om jag kunde gå tillbaka skulle jag bara ha köpt Balders hage och då hade det säkert kunnat gå bättre, säger han.
Nu har båda företagen i JD Conduct gått i konkurs. Sammanlagt har företaget skulder på dryga 5,5 miljoner kronor och ett tiotal leverantörer väntar på ytterligare mindre belopp. Det kan jämföras med förra årets nettoomsättning som slutade på drygt en miljon kronor.
– Intäkterna har inte räckt till helt enkelt, säger Daniel Jansson.
Men trots en tids ekonomiska problem tror han på en positiv framtid för Balders hage.
– Jag har goda förhoppningar om att stället ska kunna snurra vidare i annan regi redan i höst, säger han.
Nu ligger ärendet på konkursförvaltarens bord, men Daniel Jansson berättar att en handfull intressenter visade intresse för Balders hage redan innan det blev officiellt att nöjesstället var till salu och han hoppas att ytterligare intressenter ska dyka upp nu när stället gått i konkurs.
– Jag tror att det finns goda förutsättningar att driva Balders hage vidare, nu när kostnadsbilden är en annan, säger han.

Det säljs indisk rökelse, buddhastatyer, afrikanska trummor, färgglada batiksjalar.
Men det är inte så mycket hippiestuk över människorna som söker sig till Korröfestivalen.
Visst ser man ett och annat skägg, någon enstaka filthatt. Men inte en knätofs med pottfrisyr så långt ögat når.
Sveriges största folkmusikfestival lockar alldagligt klädda människor i alla åldrar med det gemensamma att de gillar gammal och ny folkmusik och den sköna stämningen på den pittoreska hantverksön utmed väg 122.
I en camp med fyra militärtält utmed vägen sitter ett antal ungdomar och spelar musik. De har under tre dagar deltagit i Korrö ungdomsläger, en kurs för ungdomar över femton där ägnat sig åt låtinlärning och arrangemang av olika instrument. Resultatet framförs sedan vid tre tillfällen under festivalen.
Harald Götlind, en 19-åring från Falun har just gått ut den gymnasiala folk- och världsmusikutbildningen i Rättvik. Nu ska han jobba ett år men sedan siktar han på att komma in på musikkonservatoriet och utbilda sig till ljudtekniker. Hans huvudinstrument är mandola.
Malin Kvarnström är en 18-åring från Åkers Styckebruk i Sörmland. Hon pluggar till elektriker. Kursplatsen vann hon i en utlottning på facebook. Hon spelar fiol.
Emil Svensson, 23, från Lund spelar gitarr.
– Jag började spela rätt sent, när jag var 17, och är självlärd, berättar han.
Han har varit på rockfestivaler som Roskilde men tycker att det här är en helt annan sak.
– Där konsumerar man passivt. Här är man delaktig på ett helt annat sätt. Även om du inte ska framträda tar du med dig ditt instrument
De är tre av de fyrtio ungdomar som deltagit i lägret och i kväll ska trängas på scenen i logen för sin andra konsert.
– Det gick skitbra igår, säger Harald.
Men det är inte bara traditionella folkmusikinstrument i sättningen utan även trumpet, klarinett, elbas...
– Och en jävla massa fioler, fortsätter Harald.
Nytt för i år i logen är annars att man kör en serie solokonserter. På fredagseftermiddagen inleddes de av Olov Johansson som bjöd en historisk exposé över nyckelharpans låtar och klangideal från 1600-talet och framåt.
På restaurangscenen inleddes fredagsprogrammet med bordunmusik av Fievklang från Tyskland och i det stora tältet var kvinnorna i den danska dansgruppen Embla först ut. Oktagonen, en av festivalens fyra scener, har vigts åt unga oetablerade grupper.
Anders Smedsmark, som nu tagit över rollen som festivalgeneral efter Magnus Gustafsson, kunde redan klockan 17 på fredagen konstatera att det lutade åt en publikmässigt lyckad 26:e årgång av Korröfestivalen.
– Ja det ser bra ut med publiktillströmningen. Det är fler än i fjol vid den här tiden.

Under de senaste fyra åren har nöjesutbudet i Balders hage bedrivits i ny regi. Ett utvecklande av konceptet och inrättande av en krogshow är bara några av de saker som den nya ägaren JD Conduct, med Daniel Jansson som vd, gjort för att hålla det 75 år gamla nöjesstället i liv. Men efter några år av konstgjord andning har nu företaget lämnat in en konkursansökan till Örebro tingsrätt.
Betalningsförelägganden har lagts på hög. Och lösningar för att betala alla förfallna skulder saknas. Swedbank i Älmhult äger fastighetsinteckningen, vilket motsvarar den största delen av bolagets värde. Förutom drygt 5,5 miljoner i skulder till banken väntar ett tiotal leverantörer på mindre belopp. Detta kan jämföras med förra årets nettoomsättning som slutade på drygt en miljon kronor.
JD Conduct har tidigare försökt att sälja Balders hage, men har inte lyckats hitta någon köpare. Advokat Peter Rader har utsetts till konkursförvaltare och ska nu hjälpa till att söka intressenter.
– Förhoppningsvis går det lite lättare nu när företaget försatts i konkurs, förutsättningen ändras för dem som eventuellt är intresserade. Vårt mål är att lösa så många skulder som möjligt, men chansen att få tillbaka pengarna som företaget betalade för Balders hage är tyvärr liten. De köpte ju stället med andra utsikter och innan det var finanskris, säger Peter Rader.
Enligt honom är det många verksamheter inom nöjesbranschen som försätts i konkurs för tillfället.
– Det är en olycklig trend att sådana här arrangemang inte fungerar. Dansbandsmusik verkar ju ha fått något1 slags renässans, men det som Daniel Jansson har satsat på verkar tyvärr inte fungerat lika bra, säger han.
I 75 år har folk från hela länet vallfärdat till Häradsbäck för nöjes skull. Dragplåster har varit Robyn, Gyllene tider, Roxette och många andra. De första åren hette stället Linkullen och fylldes av ungdomar som ville ta en svängom på helgerna.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att försvaret väljer ett oflexibelt tarifflönesystem när det ska anställa nya soldater. Är de anställda medarbetare eller beväringar?
Beväring var ett vanligt skällsord i värnpliktsförsvaret. Ofta kombinerat med efterledet jävel användes det för att markera avstånd mellan yrkesofficerare och värnpliktiga. Ordet var till en början neutralt och betecknade någon som var inkallad. En negativ betydelse uppstod dock redan på de gamla övningshedarna. Den indelta stammen uppskattade inte alltid att behöva utbilda de bondpojkar som genom 1809 års pliktlag kallades in på somrarna för att exercera beväring. "Jaha, då ska man vakta beväringar igen", ska en knekt på väg till mötet på Kronobergshed ha muttrat. Beväringarna var ovilliga rekryter som latade sig och hittade på bus.
Skällsordet följde sedan med in i värnpliktsförsvaret. Men under 40-talets beredskap var man tvungen att officiellt ta bort benämningen och motverka dess användande. De värnpliktiga accepterade inte längre uppdelningen i människovärde som begreppet stod för. Ordet överlevde inofficiellt, och kanske också mentaliteten.
Försvarets lönesystem lämnar litet utrymme för att belöna kompetens och erfarenhet hos vanliga soldater. Det stärker bilden av en arbetsgivare utan hög uppfattning om sina anställda
Soldater, sjömän och gruppbefäl kommer att få lön efter ett tariffsystem. De anställda delas in i fem olika nivåer av ingångslön. Sedan följer en löneutveckling efter tjänsteår.
Det låter flexibelt. Men i praktiken betyder det inte mycket. En soldat med den högsta kompetensnivån och med tolv tjänstgöringsår kommer bara ha en minimilön på drygt 21 000 kronor i månaden. Då talar vi om en person i trettioårsåldern med utbildning och mer än tio års erfarenhet i ett ansvarskrävande yrke. Medan individuell lönesättning blir allt vanligare på arbetsmarknaden går uppenbarligen försvarsmakten åt andra hållet.
Frågan är om inte Försvarsmakten är fast i synen på soldater som beväringar. Hur ska det kunna kombineras med förtroende hos de anställda och i förlängningen hos allmänheten?

Det var Sveriges första JVM-medalj sedan 2002, då en annan mångkampare – Carolina Klüft – fick sitt genombrott.
Malmö AI:s Petter Olsson, EM-tvåa förra året, var det stora svenska hoppet inför tiokampen i junior-VM. Men Marcus Nilsson radade upp personliga rekord på sin väg mot det överraskande JVM-bronset.
Marcus Nilsson, som tävlar för Högby, var nia efter första dagens fem grenar, låg sexa inför sista grenen – och kom på pallen till slut. Nilsson avancerade från sjätte till tredje plats på avslutande 1 500 meter.
– Jag är trött, men lycklig. Det är alltid skönt att ha genomfört en tiokamp. Det var en utmaning att inte göra några misstag, och jag vann ju diskus, sade Nilsson på tävlingens hemsida.
Med poängen 7 751 förbättrade han sitt personrekord med över 400 poäng och raderade dessutom ut Petter Olsons svenska juniorrekord på 7 734 poäng från JEM förra året.
Petter Olson fick den här gången nöja sig med åttonde plats. Fransmannen Kevin Mayer tog guld med 7 928 poäng och tvåan Ilja Sjkurenev, Ryssland, hade 7 830 poäng.
Nilssons bronsserie: 100 m 11,30, längd 6,93, kula 14,55, höjd 1,92, 400 m 49,54, 110 m häck 14,75, diskus 45,18, stav 4,60, spjut 51,64, 1 500 m 4.25,31.

TT